|
< NÄR JAG FÖDDES > |
Mamma berättar:onsdag, 20 oktober 1999Den 13 oktober var det födelsedatum som var sagt, men jag var inställd på att få vänta och så blev det också. En vecka över tiden görs en rutinkontroll med ultraljud för att kolla att allt är bra där inne i magen. I vårt fall så var det inte helt bra, eftersom det var väldigt lite fostervatten kvar och då är det hög risk att bebisen inte mår så bra längre. Måttet bör vara mellan 8 och 18, över 5 är OK, men det var bara 3,5 i min mage. Vår barnmorska Birgitta förklarade att vi måste till förlossningen för att göra en noggrannare kontroll. Dick tittade på klockan och sa att han hade ett möte på jobbet och Birgitta sa - "du kan nog inte räkna med att vara tillbaka på jobbet innan du är trebarnsfar"! Då fattade vi att det var allvar - snart skulle "Knodden" komma!Vi blev alltså skickade till förlossningen på Södersjukhuset på en gång, men vi gick förbi hemma och hämtade väskorna. Jodå, vi hade TVÅ som var laddade med allt från Coca-cola till CD-spelare, det enda vi inte hade tänkt på var kläder till Dick... Ett tips till er som ska föda barn alltså! Vi hade hantverkare hemma som skulle fixa något i köket och de såg lite fundersamma ut när jag sa att de fick ta en nyckel och låsa efter sig eftersom vi skulle gå och föda barn... På förlossningsmottagningen fick jag sitta ett antal timmar med magen kopplad till en CTG-apparat som mäter barnets tillstånd och eventuella värkar. Ett ultraljud visade att det inte var riktigt så dåligt med vatten som MVC kommit fram till, men det var långt ifrån bra (5,5). Bebisen tycktes också vara slö och sov nästan hela tiden. Jag fick försöka väcka honom genom att dricka iskallt vatten och när det inte hjälpte så sattes en "blipper" mot magen som ger ifrån sig ett oljud likt en väckarklocka. Då spratt han till men somnade snabbt om igen. Om han får rysningar av väckarklockor när han blir äldre så vet vi varför... Hur som helst, det var inte bra men heller inte akut så vi skulle komma tillbaka nästa dag igen. Då var oddsen 50/50 att de skulle sätta igång förlossningen. Vi gick hem med vår packning igen, men hur vi kunde sova alls den natten vet jag inte! |
 |
Förmiddagen den 20 oktober tillbringades
på förlossningen för att mäta bebisens hjärtljud.
torsdag, 21 oktober 1999
Nästa dag kl. 08.45 var vi tillbaka på SöS förlossningsmottagning. Precis som dagen innan bestod förmiddagen av CTG-kurvor, väckarklockor, ultraljud och undersökningar. Skillnaden var att nu bestämdes att förlossningen skulle sättas igång på konstgjord väg eftersom bebisen inte verkade ha några planer på att ge sig självmant, och därinne kunde han ju inte vara kvar så länge till utan tillräckligt med vatten. Det fanns dock inte plats på förlossningen just då, så vi skulle komma tillbaka kl. 13. Den här gången behövde vi i alla fall inte släpa med väskorna! Vi gick hem och spelade luffarschack och åt lunch på restaurang Stekpannan. Sista måltiden på två dygn, men det visste jag så klart inte då!Väl tillbaka på förlossningen fick jag någon slags gel på livmodertappen som skulle få den att ”mogna” men det hände inte mycket mer än att jag fick lite småvärkar. Vi löste korsord, lyssnade på musik och tittade ut på den grå innergården. Rummet var kallt och det luktade avgaser och cigarettrök. Dessutom stank papperskorgen av Dicks begagnade snus, så miljön var inte den trevligaste, speciellt inte för en gravid kvinna med känslig näsa...
I väntans tider...
Tiden gick i alla fall och det blev kväll och då tyckte de att jag skulle sova. Jag fick som sagt inte äta något och jag hade en fruktansvärd huvudvärk. För min del hade de gärna fått köra igång ordentligt på en gång, jag var inte så sugen på att tillbringa en natt på en förlossningsavdelning utan att det skulle bli någon förlossning. Det blev i alla fall som de ville, jag fick Bricanyl för att avstanna värkarna och en sömntablett (hur bra var det egentligen när bebisen redan var så trött och slö?), och de rullade in en säng till Dick som somnade ganska omgående. Själv låg jag vaken nästan hela natten, skakig av Bricanylen och dåsig av sömntabletten, och väntade på att det skulle bli morgon.
fredag, 22 oktober 1999
Äntligen var det morgon, och nu skulle det sättas igång ordentligt. Jag fick fortfarande inte äta någonting OM det skulle bli kejsarsnitt. På förmiddagen, efter att värkstimulerande dropp satts, tog läkaren hål på fosterhinnorna med en träspatel så ordentligt så att David fick långa djupa rivsår i huvudet. Fast det visste vi ju inte då. Sedan fick man ett par obekväma nätbyxor och en binda storlek x-large, och så var det bara att vänta igen på att värkarna skulle sätta igång, och det gjorde de ganska snart med besked.
Droppställningen följde med överallt.
Jag kommer inte ihåg så många detaljer från den dagen. Jag var verkligen i min egen värld, så koncentrerad på att föda barn. Det var en häftig upplevelse som inte går att jämföra med något annat. Värkarna var till en början som små kullar som snart blev till fjäll och sedan riktigt höga och vassa alptoppar som slet i kroppen så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ett tag var det nästan ingen paus mellan värkarna heller, de skruvade på droppet ordentligt. Kroppen hängde inte med och då blev det outhärdligt jobbigt.
Barnmorskan verkade inte heller ha riktig koll på läget för vid 17-tiden kom hon in och sa att min mamma hade ringt och att jag kunder ringa upp henne. Jag tänkte ”fattar hon inte att jag håller på att föda barn!”. Senare fick jag höra av mamma att hon hade sagt att det förmodligen inte skulle bli barn före midnatt i alla fall. Vid 18-tiden kollade hon för första gången hur mycket det var öppet, det var då 7 cm (av totalt 10). Då tyckte hon att det var dags att byta rum - från observationsavdelningen till ett rum där man får hålla till när förlossningen kommit igång.
Det var bara att ta med sig sin droppställning och försöka ta sig fram med värkar som gjorde att jag kröp i hop var femte meter eller nåt sånt (som sagt, minnet är lite luddigt). Väl framme upptäcktes att rummet saknade en rätt så viktig detalj - nämligen en säng. Medan man ordnade fram en sån fick Dick finna sig i att bokstavligen vara stöd åt mig. Blodet rann längs mina ben ner på hans fötter och då undrade jag faktiskt om de verkligen hade koll på läget. Jag fick till slut både säng och en lustgasmask som jag hann använda en halvtimme eller så innan krystvärkarna började. Istället för de vassa alptopparna blev de som rullande vågor. Visserligen som vågor i hård storm, men ändå lättare att uthärda. Jag struntade i lustgasen, tyckte inte att jag behövde det längre, jag ville koncentrera mig på förlossningen. Barnmorskan tyckte att jag skulle ligga på rygg i sängen med CTG-bältet runt magen. Jag hade svårt att ligga still på rygg och kände att jag ville ställa mig på knä, och det gjorde jag också. Det kändes väldigt onaturligt att ligga på rygg. Istället för CTG-bältet kopplades en elektrod till barnets huvud. Sedan gick barnmorskan ut för att skriva rapport, och efter en liten stunds krystande (20 minuter tror jag) såg Dick huvudet så han ringde efter barnmorskan för att höra om hon ville vara med.
Klockan 19.09 "pluppade" så bebisen ut. Smärtan var borta, men det tänkte jag inte på just då. Allt jag såg när jag vände mig om var en liten, liten pojke som låg i en pöl av blod. Det var en pojke precis som hans systrar och pappa ville. Jag hade blivit mamma! Åh, så fin han var, så perfekt, men så liten och hjälplös! Mina moderskänslor väcktes på en gång, och jag bara tittade på honom, ingenting annat fanns längre runtomkring, hela världen måste ha stannat upp. Jag tog upp honom och la honom på min mage och bara njöt av att han äntligen var här, vårt kärleksbarn David Valentin.
Äntligen!
Vår lille prins.
En nybliven liten familj!
Fortsättning följer i Davids första dagbok!
Upp igen!